Som med mycket annat så finns det mycket att läsa om MDR1 på internet. Jag har gjort ett kortfattad sammandrag av vad jag tycker är intressant. Är det någon som vill fördjupa sig i ämnet så googla och där finns massor av forskningsrapporter att läsa. Hos mig väcker det frågan om det finns någon beardies som har fått en MDR1-muterad gen, eftersom man hör då och då om någon som har reagerat på avmaskningsmedel. Nu tycker inte jag att man skall rusa iväg och testa, men det kanske hade varit intressant att testa de hundar som reagerar.

Terminologi :  MDR1 = Multi Drug Resistance , motståndskraft mot vissa mediciner

                          ATP  =  Adenosin Tri Phosphat,  energi

                          P-gp = Plasma glycoprotein, effluxtransportör, sk. tillbakakastare, som
                                              kräver energi.

                       Pg  = Piktogram, måttenhet    1 Piktogram [pg]   =   0,000000001 Milligram

MDR1 är en mutation som ger ökad känslighet hos vissa raser för vissa läkemedel. En ökad känslighet som kan leda till neurologiska symtom och även till så grava komplikationer som leder till döden. MDR1-genen finns i cellväggen.

MDR1-mutationen har påvisats hos vissa Collieraser och många gånger har jag hört att den och den medicinen skall man inte ge till Collies. För 3 månader sedan hade jag inte hört talas om MDR1 ! Nyfikenheten gjorde att jag googlade på det och har nu läst en del forskningsrapporter.

Det har gjorts studier på 15.000 hundar av olika raser över hela världen. De som har visat sig ha en högre procent av den muterade genen är Sheltie, Australian Shepherd, White Swiss Shepherd, OES, English Shepherd, Schäfer och Border Collie. Vallande blandraser har också den här muterade MDR1-genen. Hos Bearded Collie, Kelpie, Tervueren, Borzoi, Australisk Cattledog och Irländsk varghund har man inte funnit den muterade genen och de anses , än så länge, vara fria.

En del forskare tror att den muterade genen härstammar från en hund som levde på 1800-talet i UK.

En hund som har MDR1 +/- har en förälder med den muterade genen. En med MDR1 -/- har genen från båda föräldrarna och löper större risk för allvarligare komplikationer om de tillhör riskraserna.

P-gp är ett protein som finns i MDR-genen och den begränsar upptaget av läkemedel genom en ”utkastarfunktion”. Finns framför allt i tarmslemhinnan, men även i njurarna och gallvägarna. Den har en viktig skyddande funktion då den begränsar giftiga substanser från att tas upp i mag-tarmkanalen vid peroral administration och att skada organ. P-gp förhindrar också att det blir för höga koncentrationer i blodet. Vid Spot-on mediciner i terapeutiska doser blir det mindre biverkningar. Om cellerna utsätts för ett bombardemang av toxiska produkter kan en muterad/skadad MDR1-gen inte sköta sin uppgift som utkastare och koncentrationen i blodet blir hög. Toxiska produkter går över blod-hjärnbarriären och ger neurologiska skador. De kan även gå över till fostret och orsaka fosterdöd vid dräktighet.

”Ivermectinkänsliga Collies som får 100-200pg/kg utvecklar milda toxiska symtom som ataxi och depression. Vid behandling med 200-600 mikrogram / kg peroralt resulterar ofta till koma och död för djuren. Dessutom visade det sig att MDR1 (+ / +) samt MDR1 (+ / -) hundar kan tolerera orala doser av ivermektin på upp till 600 mikrogram / kg, medan denna dosering skulle framkalla livshotande neurotoxicos i MDR1 (- / -) hundar. Därför anses hundar med MDR1 (+ / -) ha en mellanliggande makrocyklidlakton känslig fenotyp som är relevant vid en hög dos t.ex. för behandling av generaliserad demodikos. Det är dock osannolikt (och författarna var inte medveten om något kliniskt fall) att MDR1 (+ / -) hundar skulle drabbas av koma eller död även under sådana höga terapeutiska doseringar, till skillnad MDR1 (- / -) hundar.” Källa: Curr Pharm Biotechnol. 2012 May; 13(6): 969–986.

Vissa hundar har en bättre tolerans mot Selamectin (ex. Stronghold) och Milbemycinoxim enligt studier.