Schematisk
bild av hur Norbergs vinkel tas fram. Ledkulans mittpunkt fastställs.
Mellan de båda
mittpunkterna
dras en linje, som bildar en baslinje för själva mätningen. Nästa
linje dras därefter från ledkulans mittpunkt upp mot ledskålens främre
kant. Den inre vinkeln ska vara minst 105º för att höften ska klassas
som normal.
Colliens höft
skiljer sig i sin uppbyggnad inte så mycket från schäferns. Det är ju
till stora delar samma typ av hund. Enligt Lars Audell, den veterinär
som avläser flest höftledsresultat i Sverige, verkar det dock som om
ledskålen är något grundare rent allmänt hos collie jämfört med schäfer.
Det gör att det blir något snävare marginaler för Norbergs vinkel.
( EGEN NOTERING: man följer inte Norbergs
vinkel helt idag utan en modifierad, när man avläser röntgenbilder.)
Hur utvecklas då
höftledsdysplasi? Vilka hundar drabbas?
Höftledsdysplasi
är en multifaktorell sjukdom. Det är alltså många faktorer som ska spela
in för att sjukdomen ska utvecklas. Hur mycket motion valpen får, hur
mycket eller lite mat den får och hur snabbt den växer spelar in, men
framför allt beror det på om den har föräldrar eller annan släkt som har
höftledsdysplasi. Sjukdomen är i högsta grad ärftlig, och arvbarheten
för att utveckla höftledsdysplasi varierar mellan olika studier, men är
i allmänhet stor, från 40 % och uppåt. En egenskap som har en arvbarhet
på 5 % eller mer, kan man påverka med hjälp av selektiv avel.
Höftledsdysplasi
- en ärftlig sjukdom
Det har gjorts många studier, både i Sverige och utomlands,
avseende nedärvning av höftledsdysplasi. Man vet att höftledsdysplasi
har en polygen nedärvning, vilket innebär att flera olika gener är
involverade. Det är kanske lättare att förstå, om man tänker på hur
höften ser ut och hur den har utvecklats under hundens uppväxt. Dessutom
har man i flera undersökningar visat, att man kan minska förekomsten av
höftledsdysplasi genom att ha ett urval av avelsdjur. Detta urval är
hundar som själva inte är behäftade med höftledsdysplasi. Man fann också
tidigt, att syskongruppernas höftledsstatus har betydelse för avkommans
resultat. I en undersökning gjord på 1970-talet, med hundskolans hundar,
fann man bland annat att individen i sig och dess höftledsstatus betyder
mindre än syskongruppen i sin helhet. Där jämfördes tikarna och delades
in i olika grupper beroende på egen och syskonens höftledsstatus. En
tik, som själv är utan anmärkning, men där minst hälften av hennes
syskon är behäftade med höftledsdysplasi, gav fler avkommor med
höftledsdysplasi än en annan tik, som själv hade höftledsdysplasi men
vars syskon var utan anmärkning. Ingen av dessa båda tikar är
intressanta att använda i avel.
Flera senare
undersökningar, också gjorda på svenskt material, visar samma sak. Det
räcker alltså inte att se till den enskilde individens resultat. Man
måste beakta familjen. Genetiskt är avelshunden summan av sin familj,
och kommer att lämna höfter som är representativa för hela den nära
släkten. En hund med grad A eller B, vars syskon har grad C eller värre,
kommer att lämna fler höftledsdysplasier efter sig än en hund med samma
resultat, vars syskon och föräldrar också är friröntgade.
Glappa
höftleders betydelse
Som tidigare beskrivits finns höften i en broskmodell, som
sedan förbenas i takt med att hunden växer. I valpstadiet är höftens
broskmodell som den ska vara, men i de fall då höftledsdysplasi
utvecklas händer det att vid 2-3 mån ålder blir leden av någon anledning
lite slapp. Ledkulan trycks inte in ordentligt i höftledsskålen, vilket
får till följd att höftledsskålen inte formas som den ska. Själva leden,
kulan och "gropen", påverkar varandras utveckling. De olika benen växer
inte heller exakt samtidigt utan ofta lite ryckvis. Just vid 2-3
månaders ålder sker förbeningen av höftledsskålen, så detta är en mycket
kritisk period. Det finns dock tyvärr inga studier som påvisar varför
slappheten kommer. Men undersökningar har visat, att om en valp har
glappa leder och därefter får mycket mat, utvecklar den i allmänhet
höftledsdysplasi.
Förekomsten av
slappa höftleder har ökat inom alla raser. Anledningen är nog delvis att
det nya systemet inte har något utrymme att hellre fria än fälla de
något slappa höftlederna. Just slapphet i leden kan förbättras med
åldern, då hunden får bättre muskulatur och stramare ledkapsel. Det är
ju naturligtvis under förutsättning att hunden inte haft besvär av sina
höfter, för då har istället pålagringar och andra förändringar i leden
bildats.
Utfodringens
betydelse för höftledsdysplasi
Höftledsdysplasi
är till stor del ärftligt, men inte enbart. Det finns även annat som
påverkar utvecklingen av höftledsdysplasi, som utfodringen och mängden
motion hunden får. För en hund som inte har de genetiska anlagen för
höftledsdysplasi kan missutfodring, övermotionering m.m. inte heller
provocera fram höftledsdysplasi (däremot en hel del andra
skelettsjukdomar, men det är en annan sak), men rätt utfodring, rätt
motion och så vidare kan hindra en hund som har det genetiska anlaget
för att utveckla höftledsdysplasi att faktiskt inte göra det.
I olika
undersökningar har man visat att hundar som får fri tillgång till mat
utvecklar höftledsdysplasi i större omfattning än om mattillgången är
mer begränsad. Anledningen är att dessa hundar då växer snabbare, vilket
ökar påfrestningarna i höftleden. Risken för att det blir glapp i leden
ökar, samspelet mellan ledkula och ledskål störs och höftledsdysplasi
kan utvecklas. När man i försök gett valparna ökad mängd protein till en
annars väl komponerad diet har man inte kunnat se någon större risk för
höftledsdysplasi och samma sak gäller om man bara ökar mängden
kolhydrater. Genom att ge en något restriktiv diet, får man en mer
kontrollerad tillväxt, och problemen med bland annat höftledsdysplasi
minskar.
På senare år
har undersökningarna fokuserat mer på vitaminer och mineraler, och den
mineral man särskilt studerat är kalcium (kalk) och balansen av kalk i
kroppen. Kroppens mineralbalans är rent allmänt en känslig historia, och
överskott av kalk ger stora problem. Skelettet är en väldigt aktiv del
av din kropp och bryts ner och byggs upp hela livet. Genom att ge extra
kalk fördröjer man benets mognad och processen med bennybildning och
benresorbtion störs. Detta är en anledning till att höftledsdysplasi,
osteokondros, lösa benbitar i lederna, problem i armbågar eller
nackkotpelare (s.k. Wobblersyndrom) uppstår. Om man ger för mycket kalk
till en i övrigt väl avvägd fodergiva, blir problemen liknande dem som
man ser om man ger helt fri fodergiva. Skelettet utvecklas på fel sätt,
och hundar som får problemen nämnda ovan har mycket ont.
Om man vänder
på resonemanget och istället ger hundarna för lite kalk, så ökar
absorptionsgraden från kroppens egen kalkreserv (skelettet) och kroppen
kompenserar alltså bortfallet själv. Observera att det är dock INTE
omvänt förhållande! Kroppen kan INTE undvika att ta upp överskott av
kalk! Om man går över till vuxenfoder till valparna får de inte
kalkbrist. Man bör alltså inte komplettera med kalk till unghunden som
får vuxenfoder, för att inte överdosera mängden kalk i fodret.
Höftledsdysplasi
och motion
Valpar ska belasta sina ben. Styrkan
i benet (skelettet) avgörs av den belastning benet får. Hållbarheten i
skelettet tränas alltså upp, men det är viktigt med successiv uppbyggnad
av skelettet! Om man inte är varlig kan det blidas små mikrofrakturer
under benhinnan, vilket utgör en negativ påverkan på benet. Valparna ska
alltså röra på sig, men de ska inte få överdriven motion. Lagom mängd
motion stimulerar, medan överdriven motion bryter ner.
Sammanfattning
Höftledsdysplasi
är ärftligt. Foder - och i synnerhet för stor mängd mat och för mycket
kalk - ger i felaktig mängd och sammansättning problem med skelettets
utveckling, men för att just höftledsdysplasi ska utvecklas krävs det
att hunden har de genetiska anlagen för det. Hur fodret är beskaffat har
i sammanhanget ingen betydelse, utan det är sammansättningen som är
viktig. Väl avvägd motion är viktigt och ska naturligtvis förekomma i
lagom mängd.
Det är viktigt
att man inte tillåter sin hund att bli fet under uppväxten. Det ger
nästan alltid problem med skelett och leder. Dessutom nybildas
fettceller bara i den unga individen. Man får inte fler antal fettceller
i vuxen ålder, de blir bara större och mer innehållsrika. Om man låter
sin unga hund bli fet bildas alltså fler fettceller och det är svårare
att hålla hunden i lagom hull som vuxen. Den blir lättare fet, med andra
ord.
Behandling
av höftledsdysplasi
Hundar som har
höftledsdysplasi får förr eller senare problem med sina höfter. De är
inte alltid så tydliga, i synnerhet om förändringarna är lika grava i
båda höftlederna. Höftledsdysplasi leder till felbelastningar i leden,
som i förlängningen ger benpålagringar och artroser, vilket helt enkelt
är kroppens sätt att försöka stabilisera en instabil led. Artroser och
benpålagringar gör ont.
Den drabbade
hunden kan behandlas med olika preparat, i allmänhet smärtstillande, och
leva ett drägligt liv. Man kan också göra höftledsoperationer på hundar.
Man ska dock känna till att höftledsdysplasi är den ledsjukdom som
oftast leder till avlivning, och att ledsjukdomar är näst efter tumörer
den vanligaste avlivningsorsaken i försäkringsstatistiken. Det finns så
kallade cost-benefit studier gjorda, där man jämför kostnaderna för
höftledsdysplasi jämfört med vinsterna av ett avelsprogram. Man jämförde
alltså kostnaden för alla undersökta djur (inte bara avelsdjur) mot det
värde man uppskattade att de räddade hundarna hade (det vill säga de
hundar som inte fick grava höftledsdysplasier, grad 2-4, på grund av
avelsprogrammet). Här får man inte minst glömma minskningen av hundarnas
lidande – vilket dock inte kan mätas i pengar. Det visade sig att det
lönar sig att röntga sina hundar och sedan använda det resultatet för
att få ner förekomsten av höftledsdysplasi.
Hur
ska man få bort höftledsdysplasi?
Höftledsdysplasi
är en sjukdom som orsakas av många faktorer. Ett av de viktigaste och
kanske det enklaste sättet att påverka förekomsten av höftledsdysplasi
är att undersöka så många av våra hundar som möjligt, och undvika att
använda överdrivet behäftade individer i aveln. Eftersom flera studier
och undersökningar har visat att syskons och föräldrars syskons resultat
påverkar förekomsten av höftledsdysplasi, måste kunskapen om hur våra
avelshundars syskon,
föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder, morbröder och andra
familjemedlemmar ser ut avseende deras höftledsstatus öka. Sedan ska man
naturligtvis inte glömma bort vad våra avelshundar ger. Deras avkommor
behöver också röntgas och resultaten bör granskas innan avelshunden blir
alltför väl använd. För att få en acceptabel avkommeprövning bör minst
tre kullar med minst femton valpar, som höftledsröntgats vid minst 12
månaders ålder (men gärna först vid minst 18 mån ålder, dock inte äldre
än 24 mån) vara röntgade med känt resultat. Detta resultat ligger sedan
till grund för huruvida hunden kan tillåtas fortsätta i avel eller inte.
Höftledsdysplasi
är en svår sjukdom, som är besvärlig för dem som drabbas – såväl hund
som hundägare. Det är inte lätt att bli av med sjukdomen eftersom flera
olika faktorer påverkar förekomsten. Genom att öka kunskapen om hur
”tjocka släkten” till våra avelshundar ser ut, och genom att införa
avkommeprövning, skulle vi kunna trycka ner förekomsten av
höftledsdysplasi, vilket skulle gagna vår ras, så väl som minska
lidandet för den enskilde individen. Det är därför av stor vikt att så
många hundar som möjligt höftledsröntgas, inte bara de enskilda
avelsdjuren. Genom att höftledsröntga din hund, hjälper du vår ras att
förbättras hälsomässigt.
Marie Berger, legitimerad veterinär och
collieägare.
Material till ovan artikel har jag hämtat från
föreläsningar av bland andra Lars Audell och Håkan Kasström, från
vetenskapliga och populärartiklar, doktorsavhandlingar och
veterinärmedicinsk litteratur. Är du intresserad att veta mer om
källorna, kan du gärna kontakta mig.
|